1. Inledning

Äktenskap, partnerskap, sambor osv. vägarna till gemenskap och, normalt, tvåsamhet är flera. Vi kan lugnt säga att den traditionella synen är att två personer tillsammans skapar en enhet och bygger vidare på sin framtid från ”där”. Världen sträcker sig emellertid längre än blott till Sveriges gränser och vi har under de senaste åren blivit varse konsekvenserna av att Sverige är ett litet land där rogivande homogenitet varat under århundranden. Med nya människor och nya kulturer uppkommer nya plattformar för att skapa sig en framtid utan att för den skull vara ensam eller leva i tvåsamhet. I vissa kulturer är månggifte accepterat. Sverige kan svårligen hävda att alla dessa äktenskap är ogiltiga i äktenskapsbalkens mening. Emellertid är våra svenska lagar inte gjorda för månggifte och på sikt torde därför äktenskapslagarna mönstras ut till förmån för anpassade avtalssituationer. Varför inte applicera den stora generalklausulen, 36 § avtalslagen, på ett ojämlikt äktenskap där ena parten till förfång för den andra parten eller de andra parterna, skor sig i för hög grad för att det ska anses skäligt, enligt svenska värderingar? Eller vad sägs om att ogiltigförklara ett äktenskap mellan två eller flera parter därför att det skulle strida mot tro och heder att låta det bestå (se 33 § avtalslagen)? Här skulle för övrigt s.k. sol-och-vår fall, passa bra in. Är tanken hissnande, knappast. Att ingåendet av äktenskap kan ses som träffandet av ett avtal är inget nytt [1]

Ännu så länge gäller dock i Sverige, att utgångspunkten vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad, är att likadelning ska ske mellan makarna [2] av det sammanlagda behållna nettogiftorättsgodset (se 11 kap. 3 § äktenskapsbalken). Men även i traditionella, vad det nu är, äktenskap, finns enligt äktenskapsbalken en sorts säkerhetsventil. Författaren tänker därvid närmast på jämkningsregeln i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken.

2. Rättsliga utgångspunkter

Bestämmelsen är en undantagsregel som ska tillämpas endast när en likadelning mot bakgrund av äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt är oskälig. Den som vill att jämkning ska ske har såväl åberops- som bevisbördan för det.

I Göta hovrätts dom 2017-12-13, mål nr T 3350-16, kom frågeställningarna avseende tillämpningen av 12 kap. 1 § äktenskapsbalken, att prövas. Beträffande rekvisiten äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt, anför hovrätten bl.a.:

[…] Jämkning kan därför framför allt ske efter kortvariga äktenskap, främst i de situationer där den ena maken vid äktenskapets början har medfört tillgångar av stort värde i boet. Med kortvariga äktenskap avses enligt förarbetena vanligen äktenskap som har varat mindre än fem år (se prop. 1986/87:1 s. 44 och 184-186). Det är dock inte uteslutet att jämkning kan ske även vid längre äktenskap. Jämkning kan t.ex. aktualiseras efter ett långt äktenskap i den situation när makarna, en kort tid efter äktenskapets ingående, har flyttat isär utan att skiljas (se t.ex. Teleman, Bodelning, 6 uppl., s. 176).

Hovrättens avgörande är av intresse på ett rent principiellt plan enär domskälen är tydliga och ger en god vägledning för den praktiserande juristen.

3. Fem-års regeln

Fem-års regeln eller trappan [3], är känd bland humanjuristerna, och för den mer förmögne makan/maken en tröst, måhända klen sådan, när äktenskapet upplösas och tillgångarna i brist på äktenskapsförord, därför enligt huvudregeln ska delas lika. Emellertid är det inte så enkelt och som ett exempel kan nämnas, att den omständigheten att parterna inte sammanbott under hela den tid äktenskapet varade, inte nödvändigtvis innebär att det är fråga om ett i lagens mening kortvarigt äktenskap. Hovrätten konstaterar dessutom, något krasst kan tyckas, att:

Hur relationen faktiskt sett ut och om den t.ex. präglats av känslomässig närhet spelar vid den bedömningen inte någon roll.

4. Makarnas ekonomiska förhållanden

Ett av rekvisiten är ”makarnas ekonomiska förhållanden” och av hovrättens avgörande framgår att bedömningen av denna omständighet färgas av äktenskapets längd. Hovrätten räknar upp omständigheter som kan aktualiseras vid en bedömning om huvudregeln om att likadelning av giftorättsgodset ska upprätthållas eller inte:

a) Make bidrag till den andra makens livsföring,

b) Makes bidrag till löpande utgifter och kostnader

c) Orsaken till varför man till och från inte bodde tillsammans,

d) Avsikten med den i förekommande fall föreliggande separationen (till och från),

e) Makes förkovran av eget giftorättsgods tack vare den andra makan,

5. Helhetsbedömning

Men det stannar inte vid en prövning av de ovan uppräknade omständigheterna. En s.k. helhetsprövning ska också göras av samtliga omständigheter. I denna del uttalar hovrätten:

Även om äktenskapets längd och vissa faktorer hänförliga till makarnas ekonomiska förhållanden i ett visst fall skulle tala emot en jämkning, kan dock andra omständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske (se prop. 1986/87:1 s. 185). Frågan om jämkning ska ske måste alltså avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter.

Den här formen av ”gummiparagrafer” ger stundtals upphov till svåra avväganden. Inte minst vi advokater som för en klients talan har att ta ställning om det i just klientens fall, föreligger skäl att hävda att en genomlysning av ”samtliga omständigheter” bör leda till en tillämpning av jämkningsregeln i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken. Är det i stället den tidigare maken som yrkat jämkning, så har advokaten för den andre maken inte något val utan får då hävda att huvudregeln gäller.

Hovrätten la i det aktuella avgörandet stor vikt vid att parterna i målet hade fattat tycke för varandra och ville leva tillsammans samt att detta var det huvudsakliga skälet till att de gifte sig (ganska raskt dessutom framkommer det av domen). Som alltid framkommer också den hel del processuella frågeställningar som t.ex. att den som påstår att den ena partnern gift sig för pengarnas skull, också har bevisbördan för det påståendet.

Äktenskapsförord

Ovan nämnde författaren en passent ”äktenskapsförord”. Ett sådant dokument är viktigt, särskilt när parter med ojämlika förmögenhetsförhållanden ska s.a.s. slå ihop sina påsar. Äktenskapsförordet är ett avtal om makarnas egendomsförhållanden. Hovrätten låter inte detta viktiga juridiska avtal passera utan kommentar. Hovrätten uttalar nämligen att som ett led i helhetsbedömningen ska beaktas betydelse om den enda parten ”kan anses ha haft anledning att sörja för att ett äktenskapsförord upprättades innan äktenskapet ingicks.” Är det så att omständigheterna inför äktenskapets ingående ger fog för att den part som äger tillgångar ”haft anledning att känna sig trygg i vad som gällde i fråga om de ekonomiska förhållandena i äktenskapet”. Av detta kan man sluta sig att om det motsatta förhållandet rått, dvs. att maken i fråga varit oaktsam genom att underlåta att skydda sin egendom genom ett äktenskapsförord så kan denna underlåtenhet komma att vägas in vid helhetsbedömningen till vederbörandes nackdel och därmed leda till en tillämpning av jämkningsregeln i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken.

Illojala avsikter

Andra omständigheter som omfattas av helhetsprövningen är ena partens agerande på ett mer generellt plan. Hovrätten kallar detta för ” illojala förfoganden av den ena maken – innebärande t.ex. att den andre maken berövats sin giftorätt till avsevärd egendom – är sådant som kan föranleda jämkning”. Bevisbördan åvilar den som t.ex. påstår att en part från början haft illojala avsikter och genom sitt agerande skapat en obalans i parternas ekonomiska förhållanden och att denna obalans bör korrigeras vid bodelningen genom en tillämpning av jämkningsregeln. Hovrätten ställer också förhållandevis höga krav på bevisningen och framhåller att det för bedömningen är av betydelse att visa det förelegat en påtaglig maktförskjutning till den ”illojala” makens fördel, i målet mer konkret genom att ta sig rätten att kontrollera och i vissa fall självständigt disponera över makans tillgodohavanden.

Helhetsbedömningen omfattar även de sociala aspekter som framträder i anledning av äktenskapsskillnaden, och hovrätten hänvisar här till ett tidigare avgörande från hovrätten (se Göta hovrätts dom den 19 april 2013 i mål nr T 648-12). En sådan aspekt är huruvida en make stått i beroendeställning till den andre maken t.ex. på grund av att den förstnämnda inte hade varken arbete eller behärskade språket.

Men även om den slutliga avvägningen leder till att jämkningsregeln anses tillämplig, såsom blev fallet i Göta hovrätts mål, tillämpas bestämmelsen synnerligen restriktivt. Hovrätten uttalar bl.a.:

Att helt underlåta att dela makarnas giftorättsgods och således låta var och en av dem behålla sitt giftorättsgods som sin andel kan, förutom när en make är försatt i konkurs när bodelningen ska förrättas, enbart komma i fråga i speciella situationer (ett exempel är mycket kortvariga äktenskap, jfr Högsta domstolens avgörande NJA 1980 s. 583 och hovrättsavgörandet RH 1988:124).

6. Avslutande kommentarer

Jämkningsregeln i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken är en sorts generalklausul men endast för mycket speciella situationer där det sammantaget vore oskäligt mot en make att dela tillgångarna lika mellan makarna i anledning av äktenskapsskillnad. Fem-års regeln är en i praxis utarbetad jämkningsmöjlighet vid kortvariga äktenskap, varvid avses äktenskap som tillsammans med i förekommande fall tid som sambor, varat i högst fem år .

I övrigt tillämpas jämkningsregeln, även när omständigheterna motiverar avsteg från huvudregeln om likadelning mellan makarna, restriktivt. Ett totalt åsidosättande av huvudregeln synes endast komma i fråga i mycket kortvariga äktenskap och vad det är kan diskuteras men sannolikt under ett år eftersom vi trots allt har den s.k. fem-års trappan som en möjlig korrigeringsregel. Ett annat skäl för en total jämkning är extremfallet att maken försatts i konkurs.

Att notera är som vanligt återkommande i författarens bloggar åberops- och bevisbördan och att det ställs förhållandevis höga krav på den bevisning som läggs fram för att jämkningsregeln alls ska komma i fråga.

Avslutningsvis – ta för vana att alltid upprätta ett äktenskapsförord!

oooOooo

Ansvarsbegränsning

Den information som tillhandahålls i inlägget ovan, är inte avsedd som juridisk rådgivning, såvitt det inte klart uttalas att så är fallet. Eftersom så många faktorer spelar in på vilket råd som skall lämnas i det enskilda fallet och då omständigheterna för varje person inte bara är olika utan även okända för författaren och Advokatbyrån bör särskilt noteras att eventuellt innehåll av juridisk karaktär kan påverka läsarens situation på olika sätt liksom tillämpligheten av det juridiska innehållet i den speciella situationen. Läsare bör därför, i förekommande fall, överväga kontakt med advokat för konkret rådgivning varvid advokatbyrån tillämpar särskilda för verksamheten uppdrags- och arvodesvillkor.

_________________________________________

[1] Se t.ex. Gunvor Wallins bok Familjerättsliga avtal från 1981.

[2] Författaren gör ingen särskild genusdistinktion genom användandet av make eller maka i stället för ”hen” som numera används för att försöka hålla sig neutral vilket sannolikt knappast godtas av de som anser vara s.k. icke-binära personer.

[3] Regeln som utmejslats i rättspraxis innebär att en make i vissa fall kan begära jämkning av bodelning om äktenskapet varat i högst fem år. Om en jämkning blir aktuell brukar det ske schablonmässigt och innebär att bara så stor del av vardera makens giftorättsgods ska ingå i likadelningen som motsvarar den tid som äktenskapet varat delat med fem år. Om äktenskapet vara i två år ska alltså 2/5 av makarnas giftorättsgods läggas samman och delas lika mellan makarna. Tilläggas kan att i de fem åren ska även medräknas eventuell tid om makarna levt som sambor innan äktenskapets ingående.