Engagemanget i LVU-placerade barns och ungas rätt eller snarare icke-rätt att göra sig hörda har under den senaste tiden varit massivt. Inte minst på våra sociala medier. Detta samtidigt som rubrikerna om barn och unga om far illa på olika hem för vård runt om i vårt avlånga land avlöst varandra.

Tydligt är att många vill se en utökad möjlighet för placerade unga att bli hörda och att bli lyssnade på. Och jag kan inte annat än att hålla med.

I tisdags kunde VeckoRevyn under hashtaggen #hvbsveket rapportera att minst 133 unga blivit utsatta för sexuella övergrepp på sina boenden. VeckoRevyn understryker att uppgifterna inte är statistiskt säkerställda och att det kan finnas fler anmälda övergrepp.

Socialminister Lena Hallengren och flera andra har reagerat politiska ledare har reagerat på rapporten. Läs mer om rapporten på veckorevyn.com.

Unga behöver alltså hjälp från oss utifrån med att komma till rätta med missförhållanden på hemmen. Men även med praktiska saker av mindre dignitet som är ack så viktiga. Som att upprätthålla kontakten med yttervärlden under placeringstiden genom telefon, e-post och sociala medier.

Ett steg för att nå dit är att vi gör Barnkonventionen till svensk lag nästa år.

Enligt konventionen har varje barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet, art 12. Barn har rätt till yttrandefrihet enligt art 13, att ta emot och sprida information och tankar av alla slag och enligt art 17 att få tillgång till information via till exempel internet, radio och TV.

Enligt art 16 ska varje barns privatliv respekteras och barn får inte utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp. Och sist men absolut inte minst ska barnets bästa beaktas i alla ärenden som rör barnet, art 3.

Men det räcker inte med det. För att placerade barn och unga ska kunna tillgodogöra sig sina rättigheter hos domstolar, myndigheter och andra aktörer behöver reglerna kring offentligt biträde för unga ses över.

Särskilt viktigt är det för de barnen som under placeringstiden inte har kontakt med vare sig föräldrar eller andra familjemedlemmar. Dessa barn är särskilt utsatta.

Lagen om vård av unga (LVU) ställer upp som krav för förordnande av offentligt biträde för barn att det t.ex. ska vara fråga om beredande av vård eller motsatsen upphörande av vård och dylika ”aktiva” åtgärder. Barn som har fyllt 15 år är processbehöriga i mål om LVU. För barn under 15 år måste barnets talan utföras av en ställföreträdare.

Alltså faller många åtgärder där unga skulle behöva en advokat eller jurist under placeringstiden utanför de situationer där lagen tillåter förordnande av offentligt biträde vilket i sin tur leder till att många placerade barn och unga berövas sin rätt att komma till tals.

Av flödena på sociala medier får jag uppfattningen av att många tror att barn och unga som är placerade enligt LVU har ett offentligt biträde förordnad för sig under hela placeringen. Men så är alltså långt ifrån fallet.

Just nu i skrivande stund sitter det barn på hem i vårt avlånga land som inte har någon som helst vuxen att vända sig till för att få hjälp med även de enklaste spörsmålen. Så här kan det inte få fortsätta i Barnrättslagstider.

Utöka möjligheterna för barn och unga att få offentligt biträde i ärenden och mål om LVU och därigenom deras möjligheter att göra sig hörda. Och bli lyssnade på.

Artikeln publicerades ursprungligen på Dagens Juridik