I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.