När ett barn blir omhändertaget enligt lag om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) vill barnens föräldrar såklart träffa sina barn under tiden barnet är omhändertaget. Socialnämnden har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Socialnämnden får dock besluta hur umgänge med vårdnadshavare ska utövas om det är nödvändigt med hänsyn till syftet med vården. Detta innebär följande. Om du inte får träffa ditt barn under tiden barnet är omhändertaget eller om du inte får träffa ditt barn i den omfattning som du önskar så har socialnämnden en skyldighet att fatta ett beslut om att begränsa umgänget mellan barnet och dig. Ett beslut om att begränsa umgänget mellan ett barn och dennes vårdnadshavare ska vara tydligt. Detta innebär att det tydligt måste framgå hur umgänget begränsas och om beslutet gäller tills vidare eller är tidsbegränsat. Oavsett om beslutet gäller tills vidare eller är tidsbegränsat så ska socialnämnden minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs. Socialnämndens beslut om att begränsa umgänget mellan barnet och föräldern kan överklagas till en domstol (förvaltningsrätten). Även förvaltningsrättens beslut kan i sin tur överklagas till Kammarrätten.

Det problematiska som jag upplever med denna typ av mål är att vårdnadshavare sällan känner till att socialnämnden har en skyldighet att fatta ett beslut om umgängesbegränsning om vårdnadshavaren inte får träffa sitt barn som är omhändertaget i den omfattning som han eller hon vill. Detta kan resultera i att vårdnadshavare hindras från att träffa sitt barn utan stöd i lag. Vad som gör det hela ännu mer problematiskt är att vårdnadshavare inte har rätt till ett offentligt biträde (en advokat/jurist) som kan hjälpa dem. Har vårdnadshavarna då inte möjlighet att anlita en advokat/jurist så förväntas vårdnadshavarna att kunna driva en process mot socialnämnden på egen hand – en process som enligt mig inte är helt okomplicerad.

Socialnämnden har vid flera tillfällen fått kritik för att nämnden inte ha fattat beslut om umgängesbegränsning i tid eller för att inte ha fattat tillräckligt tydliga beslut. Trots detta kvarstår problemet. Att få sitt barn omhändertaget, oavsett anledning, är mycket ingripande för vilken förälder som helst. Att dessutom inte få träffa barnet under tiden barnet är omhändertaget eller enbart få träffa barnet i mycket begränsad omfattning är såklart ännu mer ingripande. Enligt mig borde därför alla vårdnadshavare ha en ovillkorlig rätt till en jurist/advokat i denna typ av mål.