I mitt förra inlägg[1] skrev jag om att det har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som advokater eller biträdande jurister, som förordnats som offentliga biträden för personer som söker asyl i Sverige, har lagt ner. Jag skrev även att Migrationsverket ofta motiverar den prutning som görs i våra kostnadsräkningar med motiveringen att vi har ”lagt ner mer arbete än vad ärendets svårighetsgrad kräver”.

Men ett ärendes svårighet utgör endast en, bland många, anledningar till att ett uppdrag kan ådra sig mycket tid. Vad gör man som offentligt biträde till exempel om man inte anser att Migrationsverket iakttar sin utredningsskyldighet?

Min tes är att Migrationsverkets motivering inte sällan brister på grund av att det ofta saknas förståelse för det egna uppdragets omfattning som förvaltningsmyndighet, samtidigt som det ibland saknas kännedom om de regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Migrationsverkets utredningsskyldighet i asylärenden

Migrationsverket har på samma sätt som andra myndigheter en generell utredningsskyldighet[2].

Migrationsverket ska som en del av denna, sin utredningsskyldighet, se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den enskilde ska först och främst medverka genom att ge in den utredning som den sökande vill åberopa, så långt det går. Samtidigt ska Migrationsverket genom påpekanden och frågor försöka få den asylsökande att förtydliga och komplettera framställningen.

Men hur långt går då Migrationsverkets utredningsskyldighet? Denna skrivelse ger inte utrymme för att utreda detta. Men mycket förenklat kan man säga att gynnande beslut vanligtvis förutsätter ett mindre utredningsansvar från en myndighetens sida. Samtidigt råder regeln att ju mer ingripande ett ärende är i den enskildes liv desto större utredningsskyldighet har myndigheten.

Det som kännetecknar asylmålen är ju att de samtidigt som de är ansökningsmål oftast också har mycket stor betydelse för den enskilde.

Vid utredningen på Migrationsverket informeras den asylsökande om att det är den asylsökande själv som ska framföra alla sina asylskäl gällande och lägga fram all den bevisning som den sökande vill åberopa. Den asylsökande har bevisbördan.

Med Migrationsverkets utredningsansvar och den asylsökandes egna ansvar i minne skulle man därför kunna konstatera att det i varje fall inte borde ingå i advokatens roll att som offentligt biträde för en asylsökande att vara behjälplig med själva utredningen.

 Advokaten och det offentliga biträdets uppgift

God advokatsed

En advokat har ett särskilt ansvar och en särskild ställning i ett rättssamhälle. Det måste därför kunna ställas särskilda krav på advokaten vilket i sin tur förutsätter att det finns regelverk för hur advokaten har att bedriva sina uppdrag. Ett av de främsta syften med detta regelverk är att trygga klientens intresse.

Regler för advokaten återfinns först och främst i rättegångsbalken 8 kap 4 § där det framgår att en advokat i sin verksamhet har att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne och att iaktta god advokatsed.

Det framgår sammanfattningsvis bland annat av rättegångsbalken 6 och 7 §§ att advokatens verksamhet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och att advokaten ytterst kan drabbas av uteslutning men även andra sanktioner, så som varning, eventuellt i kombination med en sanktionsavgift, eller erinran, om regelverket inte följs.

God advokatsed- lojalitetsplikten

Vad som är god advokatsed är inte ett statiskt begrepp men de regler som finns för vad som ska betraktas som goda advokatsed och som advokaten därför har att utgå ifrån regleras framför allt av Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed (VRGA).

Som en del av regelverkets huvudsyfte att, som angetts ovan, trygga klientens intresse, finns den så kallade lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten beskrivs i 1 andra stycket VRGA bland annat betyder det att advokaten har att följa klientens instruktioner. Detta gäller givetvis inte undantagslöst men inom ramen för vad som är till fördel för klienten och som är lagligt är det likväl en tungt vägande huvudregel. Innebörden är sammanfattningsvis att den advokat som inte har u sin uppfyllt sin lojalitetsplikt kan drabbas av disciplinära påföljder från Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokatens uppdrag som offentligt biträde i asylärenden

Utredningsskyldigheten

Advokatsamfundet har uttalat att ”En advokat som är förordnad som offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen har som främsta plikt att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen och bevaka dennes rätt i ärendet. Inom ramen för detta uppdrag åligger det advokaten att gentemot klienten iaktta trohet, lojalitet och tystnadsplikt samt lyfta fram de omständigheter som talar för klientens sak.”[3]

Som framgår omfattas alltså advokaten som offentligt biträde av de vägledande reglerna för god advokatsed. Men hur ligger det då till med utredningsskyldigheten?

Advokatsamfundets styrelse har uttalat att det inte är advokaten utan Migrationsverket som enligt lag har den övergripande utredningsskyldigheten[4]. Gott och väl, så långt. Men frågan kvarstår emellertid. Vad gör den advokat som finner att ärendet inte är utrett efter den beskaffenhet som saken kräver i ljuset av sin lojalitetsplikt?

Andra tidskrävande åtgärder

Av Advokatsamfundets PM[5] räknas bland annat upp följande exempel på åtgärder som kan vidtas för att försäkra klienten i ett asylärende bästa möjliga biträde.

”Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande innan asylutredningen. • Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande efter asylutredningen för genomgång av protokollet från utredningen. • Beakta behovet av tolk vid möten med klienten. Auktoriserad tolk som närvarar på plats är som regel att föredra om det är praktiskt möjligt. • Komplettera vid behov ärendet eller målet med nödvändiga tillägg, förtydliganden, ny bevisning och relevant landinformation. • Håll klienten löpande underrättad av vad som förekommer under uppdraget genom att se till att klienten så snart som möjligt får del av yttranden, inlagor, beslut och domar.

Att de åtgärder som vidtas i ett enskilt ärende alltid skulle ta samma tid är givetvis orimligt när man har med individer att göra. Av 27 § rättshjälpslagen framgår att ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för sitt arbete och att ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Antalet timmar som ett biträde får lägga ner är alltså inte standardiserat utan ska beräknas på individuell nivå med bakgrund i de omständigheter som förekommit i varje ärende.

Likväl har det från Migrationsverket och domstolarnas sida framarbetats en praxis rörande hur lång tid olika åtgärder får ta. Till exempel framgår det av Riksrevisionen granskning[6] att då tre olika domstolar har tillfrågats, de har uppger att 4–5 timmars arbete beviljas i ett normalt asylmål utan muntlig förhandling.

Nämnda granskning[7] visar vidare att besluten om ersättning till advokaten motiveras olika. I domstolen görs oftast en sammantagen bedömning av totalkostnaden. Riksrevisionen menar att det görs för att beslutet i domstolen är svårare att överklaga på grund av kravet på prövningstillstånd.

Personligen upplever jag sedan en tid tillbaka att varken Migrationsverket eller migrationsdomstolarna iakttar den individuella bedömning som kostnadsräkningarna faktiskt förtjänar. Ärendet har möjligtvis inte varit så juridiskt avancerat men tidsåtgången kan likväl vara omfattande. Advokatens tid har kanske tagits i anspråk eftersom klienten har e-postat upprepade gånger och enligt de advokatetiska reglerna krävs det att advokaten svarar. Klienten skickar kanske en bevisning till advokaten i form av till exempel en youtube-film eller en annan, skriftlig, handling. Eftersom handlingen är på ett annat språk så förstår advokaten inte innehållet. Klienten kan kanske heller inte riktigt konkretisera vad som ska bevisas med filmen vilket i sig genererar olika frågor till klienten som kanske inte talar ett internationellt språk. Advokaten behöver ändå överväga om innehållet i handlingen uteslutande talar till klientens fördel eller om där finns andra överväganden att ta hänsyn till innan den lämnas in till myndigheten. Och om klienten lämnar in en handling i original till advokatens kontor är det en del av advokatens uppdrag att tillse att den överlämnas till prövningsmyndigheten i rätt tid. Att skicka en sådan, för individen avgörande och värdefull, handling med posten skulle jag aldrig göra. Jag skulle skicka den med bud om det fanns tid eller om jag fått in handlingen i sista minuten så skulle jag förmodligen lämna den personligen på myndigheten och begära ut ett kvitto för inlämningen. Men det senare får man inte betalt för.

Det är min uppfattning att domstolarnas har lagt sig i vind med att göra alltmer schabloniserade bedömningar av de offentliga biträdenas kostnadsräkningar och att de därmed felaktigt nekar offentliga biträden full ersättning för deras faktiska arbete.

Av Riksrevisionen bedömning framgår att kostnadsutvecklingen per förordnande har varit måttlig med undantag för en period mellan åren 2015 och 2018.

Jag noterar avslutningsvis att Riksrevisionen i sin utredning konstaterar att det inte har identifierats några risker mellan myndigheternas hantering av ersättning till de offentliga biträdena och ökade kostnader för förordnanden.[8]

Avslutningsvis är det nog inte för mycket sagt att så länge advokaten iakttar de advokatetiska reglerna är klientens rättssäkerhet i varje fall inte i omedelbara fara. Frågan är bara hur länge advokaterna fortsatt kommer att acceptera att delvis arbeta gratis. Ett framtidsscenario är sannolikt att det kommer att uppstå en avsevärd brist på lämpliga biträden eftersom advokaten inte kan verka om han eller hon gör avkall på sitt uppdrag i förhållande till de advokatetiska reglerna.

________________

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Bitr. jurist Karina Stiernblad

[1] MED NIT, OMSORG OCH NOGGRANNHET – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB

[2] 23 § förvaltningslag (2017:900)

[3] Advokatsamfundets vägledande uttalande som gäller medicinska åldersbedömningar i asylärenden

[4] Advokatsamfundets styrelses vägledande uttalande av den 9 december år 2004

[5] Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter. PM Stockholm den 27 augusti år 2020 bilaga sidan 42 ff

[6] Riksrevisionens granskning. Beslutad: 2022-05-19 Diarienummer: 3.1.1-2021-0359 RiR 2022:14, s 49

[7] Ibid 52

[8] Ibid 57