Jag har skrivit denna text för att jag, på samma sätt som personal i vården kan ge en bild av vad som händer i den pågående corona-krisen, kan ge en bild av de ekonomiska effekterna för små och medelstora företag.

Jag har under 20-års tid arbetat med affärsjuridik på advokatbyrå. Under hela den tiden har vår verksamhet varit inriktad mot att stödja små- och medelstora företag. Vi har under denna tid utvecklat en god förmåga att bibehålla långa förhållanden med våra klienter. Vi har också utvecklat en mycket god förmåga att stödja våra klienter med frågor relaterade till tillväxt.

Många av de företag vi har arbetat med genom åren har utvecklats från att bestå av en, eller flera, arbetande ägare till att nu vara medelstora företag med ett stort antal anställda medarbetare. I ett land med den kostnadsstruktur för företag som vi har i Sverige, i form av skatter, arbetsgivaravgifter och administrativa pålagor som driver kostnader tar det, med få undantag, lång tid innan ett företagande som bygger på anställda för produktion av varor eller tjänster lyckas generera växtkraft. Det krävs ett gediget kundunderlag, ett betydande mått av uppoffring och vilja från företagarens, och företagarens närståendes sida, men också från de första personer som företagaren anställer.

De höga kostnaderna för personal, vilka gjorts helt oberoende av företags kassaflöde, ålder och mognadsgrad är en av rotorsakerna till att det tar lång tid att bygga ett företag. De få lättnader som historiskt gjorts för att sänka dessa kostnader har alltid gjorts beroende av faktorer kopplade till de anställda, exempelvis ålder. För det lilla eller medelstora företaget är det i stort sett betydelselöst. Dessa företag måste anställa den personal de behöver oavsett ålder.

Kontraktet

Detta har jag, mina delägande kollegor och våra klienter som fortsatt driva verksamhet med personal i Sverige accepterat. Vi har således inte endast valt att fortsätta att se utmaningen och finna glädje i att kunna erbjuda andra medborgare arbete, att se dessa medarbetare och våra organisationer utvecklas. Vi har också valt att göra det i ett system som oavsett politisk styrning bygger på en tanke om att gemensamt bidra till allas bästa.

Det finns utmärkta statistiska underlag för detta. Av 4,5 miljoner sysselsatta i Sverige arbetar 1,6 miljoner i offentlig verksamhet. De gör naturligtvis oerhört värdefulla insatser för samhället på en mängd områden men i det här avseendet måste de räknas bort då deras löner är skattefinansierade. Återstår gör 2,9 miljoner medborgare som arbetar i privat verksamhet. Det är dessa medborgare, deras löner och sociala avgifter som huvudsakligen finansierar vår gemensamma välfärd. Av dessa är ca 1,9 miljoner sysselsatta i företag som är enmansföretag, mikroföretag, små eller medelstora företag (upp till 250 anställda). Stora företag sysselsätter i Sverige 1 miljon människor, dvs endast en tredjedel av det antal människor som sysselsätts i privata företag. (Ekonomifakta 2019-11-30)

Att verka i ett samhällssystem uppbyggt som jag beskrivit det ovan är de små och medelstora företagens del i samhällskontraktet. De små och medelstora företagen och företagandet är verksamheter som till fullo ingår som en central del av vårt gemensamma samhälle och är en bärande del i vår gemensamma välfärd.

Probleminventering

Så kommer mars månad 2020. Det beslutas att vi i Sverige, för att värna om medborgare som tillhör riskgrupper och för att minska belastningen på de anställda i sjukvården som faktiskt levererar vård, ska bromsa in samhällslivet i ekonomiskt hänseende. Jag avser inte, då jag saknar kompetens för det, att bedöma om detta var rätt, fel eller om det fanns andra alternativ. Det var däremot inte svårt att konstatera redan när beslutet meddelades, att det kommer att få betydande konsekvenser för företag och deras anställda.

De flesta känner säkert till de stödpaket som därefter presenterats. Problemet med huvuddelen av åtgärderna är att det är frågan om olika former av krediter. Oavsett om företagaren ska vara med och dela på riskerna för återbetalningen eller ej, om räntan är hög eller ej, eller om det ens är rimligt att lämna krediter till den som blöder, kan jag konstatera att för våra klienter och andra företagare är det inte ett alternativ. Det finns alltid uppenbara risker med att ta upp krediter för att driva operativ verksamhet i den storleksordning som behövs. Till det kommer att ökade krediter kan komma att påverka relationen med andra intressenter som företaget har, exempelvis banker eller andra finansiärer.

Det är rent faktiskt endast två förslag som medfört någon form av effekt som det är meningsfullt att kommentera. Det är dels möjligheten till korttidspermitteringar och dels den begränsade sänkningen av arbetsgivaravgifterna på vissa lönedelar under en kortare tid. Beträffande den senare möjligheten är det inte svårt att konstatera att effekten för de företag som behöver stöd är att jämställa med ett plåster på en pulsåderblödning. Det bör betonas att likviditetsmässigt innebär båda dessa system i det korta perspektivet mycket lite. Det går inte att betala personal med löftet att; om Tillväxtverket hinner handlägga frågan så kommer företaget att om ett antal veckor efter ordinarie löneutbetalningstillfälle eventuellt få en mindre avgiftslättnad som gör att lön kanske kan betalas ut.

Sedan dessa förslag lades fram har rättsläget kring stödordningarna klarnat något. Det har dock inte medfört att det blivit enklare att komma i åtnjutande av dessa stöd. Snarare är tendensen en regelskärpning.

Många små och medelstora företag hade stora förhoppningar på den vårbudget som presenterades för en tid sedan. Detta inte minst mot bakgrund av att regeringen med stödpartier betonade vikten av att rädda jobben och företagen. Vårbudgeten kom emellertid slutligen att bekräfta den bild som redan hade börjat framträda. Den är dessvärre inte vacker.

Det förefaller från regeringens sida finnas ett antal faktorer som hindrar aktiv hjälp

– En brist på förståelse för hur företagandet i Sverige faktiskt ser ut.
– Uppfattningen att företag skulle kunna vara bättre förberedda.
– Alla former av stöd till företagare kommer på något sätt att överutnyttjas.
– Börsens utveckling svarar på alla frågor om ekonomin.
– Pengarna skall användas för att kickstarta ekonomin när krisen är över.

De finns säkert flera uppfattningar som man kan notera. Jag nöjer mig med dessa och avser att kommentera dessa nedan.

En brist på förståelse för hur företagandet i Sverige faktiskt ser ut.

– Börsbolagen och de stora företagen står varken för huvuddelen av de anställda eller för huvuddelen av förädlingsvärdet i Sverige (Tillväxtverket 2020). Det är inte heller dessa företag som är mest benägna att stanna i Sverige. De stora företagen är självfallet inte på något sätt betydelselösa för svensk ekonomi. De står för en stor del av vår export. De köper också varor och tjänster som ofta levereras av små och medelstora företag. De har emellertid förutsättningar som små och medelstora företag inte har i händelse av en kris. Det finns få eller begränsade skalekonomifördelar för det flesta mindre företag. Små- och medelstora företag har begränsade möjligheter att omförhandla villkor med sina kunder, leverantörer och intressenter. Det är oftare så att de större företag som de gör affärer med skärper kraven i dåliga tider.

Företag borde varit bättre förberedda

– Det går inte med det kostnadstryck vi har i Sverige att bygga buffertar i bolagen för att hantera exempellöst svåra kriser. Jag kan därför inte låta bli att förvånas över att en svensk minister med ansvar för finansmarknaden är så okunnig och har så dåliga rådgivare. Om inte staten är förberedd på en kris av denna omfattning, vilket omfattar allt från planer, till tillhandahållande av basal skyddsutrustning, har jag svårt att se att företagen borde ha haft en bättre beredskap. Företagarna måste då, precis som andra skattebetalare, kunna lita på den instans som tagit emot huvuddelen av pengarna genom åren. På samma sätt som att medborgaren måste lita på statens förmåga att leverera välfärd för skatteinbetalningarna som gjorts.
– Det är direkt oanständigt att säga att om medborgarna ska hjälpa företagen ska de ha tillbaka pengarna. Det är medborgarnas arbeten det handlar om. De får tillbaka stödet genom att deras arbetsgivare finns kvar.

Alla former av stöd kommer att överutnyttjas

– Alla system tenderar ett utnyttjas. Freerider-fenomenet är dessvärre en tråkig del av vissa människors beteendemönster. Det finns emellertid inga studier som tyder på att det skulle finnas någon överrepresentation av denna personlighetstyp bland företagare. Personligen har jag i min yrkesutövning stött på väldigt få företagare som ägnar sig åt detta. Det system jag beskrev ovan är inte heller sådant att det tillåter detta.

Börsens utveckling svarar på alla frågor om ekonomin

Det finns så klart ett makroekonomiskt samband med börsutvecklingen och ekonomin i stort. I en krissituation visar det dock ingenting om de små- och medelstora företagens möjligheter att klara krisen. Det finns tvärtom en uppenbar risk för att det är dessa företag som får betala för att minska effekterna på börskurserna hos de större företagen.

Pengarna ska användas senare för att kickstarta ekonomin senare

– En intressant tes. Den är i sig behäftad med ett stort antal brister.

1. Det är omöjligt att kickstarta något som inte längre finns.

2. Det kommer inte att gå att återställa ekonomin när den redan är raserad. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt. Det som nu håller på att raseras har tagit årtionden att bygga upp. Det vet jag då jag följt ett stort antal klienter under deras tillväxt. Den mängd pengar som skulle behövas disponerar vi inte i Sverige trots den exempellöst låga statsskulden. Det är helt enkelt alltid billigare att släcka bränder och reparera än att bygga upp igen från grunden.

3. På samma sätt som tillväxten är exponentiell, är nedgången det också. Det intressanta ekonomiska vågspel det innebär att till och med i begränsad omfattning stänga ett samhälle, eller att i vart fall låta det verka med låg effektivitet, för en okänd faktor med sig. Vad är korrelationen mellan en veckas nedstängning och det antal veckor eller månader som krävs för att ta sig tillbaka till positionen före februari 2020? Ingen kan svara på det. Men det vi ser nu är att en massa företag nedmonterar sina verksamheter och/eller går under.

4. Det finns ingen plan för kickstarten. Svåra situationer är måhända inte rätt tillfälle för spekulationer men i avsaknad av besked är det det som återstår. Det parti som dominerar regeringen har en lång historia av mer eller mindre lyckade arbetsmarknadsåtgärder för att kickstarta ekonomin. Ett överdrivet fokus på arbetskraften har gått så långt att man gått från att vara ett arbetarparti till att vara ett parti för dem som inte arbetar. Av den anledningen är det stor risk att kickstarten inte kommer att riktas mot de som faktiskt anställer medborgare utan mot de medborgare som inte har anställning. Jag påstår inte att dessa medborgare ska lämnas utan hjälp men en arbetsmarknadsåtgärd är inte ett arbete.

Slutsatser

Vad ska då göras? Alla kriser kräver vilja, initiativkraft, beslut och snabbhet. Stöd måste lämnas utan förbehåll. Fullständig befrielse från sociala avgifter för privata företag utan begränsningar skulle snabbt frigöra betydande likviditet och möjliggöra investeringar. Om man vill begränsa kostnaderna för detta kan man undanta de största bolagen helt eller delvis. Rena kapitaltillskott utan hot om statligt ägande är en annan lösning. (Ett sådant stöd bör möjligen behovsprövas och inte utgå som ett brett stöd till alla).

Jag har genom åren upptäckt att det finns mycket att hämta i ordstäv. Det som ligger nära till hands är ”rädda det som räddas kan” för vårt gemensamma bästa. Det är helt enkelt dags att respektera vårt gemensamma samhällskontrakt, sluta vara misstänksam och se behovet av samarbete.

I Arméreglemente Taktik från 2013 går det att läsa att ”Passivitet leder till förlorade möjligheter och det får oftare allvarligare konsekvenser än misstag i fråga om val av tillvägagångssätt”. Dessa rader gäller för alla former av kriser. Regeringen bör i rådande situation noga beakta detta.

De som leder och äger små och medelstora företag hade helt säkert velat bygga de buffertar som det talats om. De kommer helt utan tvång att göra det om det möjliggörs. De kommer att göra det för att det är affärsmässigt sunt. För att de ska kunna göra det kommer det att krävas genomgripande reformer syftande till att minska kostnaderna för företagande. Om det finns en vilja att göra dessa förändringar är det hög tid att göra det nu.

Vi känner ju alla till att bränt barn skyr elden. När den här krisen är över har Sverige inte råd med att företagarna skyr företagandet.