Det osynliga våldet – och varför det ofta lämnas ostraffat

För många som söker skydd har det fysiska våldet förekommit – men det har sällan dokumenterats. De blåmärken eller skador som fanns syns inte längre. Kanske berättade man aldrig för någon. Kanske vågade man inte gå till läkare eller polis, för rädslan för förövaren var för stark. Eller också följde förövaren med till läkaren, bevakande varje steg, så att chansen att berätta aldrig fanns. Men det som nästan alltid funnits där – och ofta finns kvar långt efter relationen tagit slut – är det psykiska våldet. Den nedbrytande kritiken, förödmjukelserna, kontrollen, manipulationen, hoten och, om det hela skett i en nära relation, också skammen och den underliggande kärleken till och tron på förövaren.

Det är ett våld som inte lämnar blåmärken, men som ändå skadar djupt. Som får människor att tvivla på sig själva, sin verklighetsuppfattning, sin rätt att existera.

Och idag – i svensk rätt – är det ännu inte ett brott i sig!

Ett lagförslag som inte kan vänta

Utredningen Straffansvar för psykiskt våld har föreslagit att psykisk misshandel ska bli ett självständigt brott i brottsbalken, 3 kap. 5 a §. Det handlar om att kriminalisera upprepat nedvärderande, kontrollerande eller kränkande beteende som syftar till att allvarligt skada en persons självkänsla.

Förebilder finns. I Storbritannien finns sedan några år tillbaka lagstiftning som innebär att det är olagligt att psykiskt kontrollera en annan persons beteende som man har en nära relation till – om det får allvarliga konsekvenser i personens liv.

Motionen som nu lagts i riksdagen (2024/25:561) påminner oss om hur brådskande det är att förslaget blir verklighet även i Sverige. För varje dag det dröjer står fler människor utan rättsligt skydd för det mest skadliga de utsätts för.

Att leva under skydd är ofta resultatet av åratal av psykisk misshandel. Ändå finns i dag ingen tydlig möjlighet att få den utsattheten prövad rättsligt – om det inte har varit möjligt att lämna en medicinskt dokumenterad effekt. Det är inte rimligt.

Att inte få finnas

Att leva med skyddad identitet innebär ofta att man måste upphöra att existera – åtminstone i offentligheten. Sociala medier är en fara. Kortbetalningar lämnar spår. Telefonsamtal måste göras från skyddade nummer. Ibland kan en släkting, vän eller till och med förövaren själv anmäla en person som fått skyddad identitet som försvunnen – och riskera att dennes bild hamnar i sökningar på t.ex. facebook eller andra sociala medier. Då är skadan redan skedd.

Jag har hört berättelser om barn som inte vågat berätta var de bor, om vuxna som fejkat jobbansökningar för att inte avslöja var de är, att man inte vågar polisanmäla andra brott som skett för att man måste uppge brottsplatsen, om människor som isoleras så till den grad att de till slut inte själv vet vem de är och som känner att så fort de öppnar munnen så ljuger de om vem de är.

Ett rop från verkligheten

Det här inlägget är inte bara en beskrivning av juridiska skydd – det är ett rop från verkligheten. Ett försök att belysa att bakom varje sekretessmarkering, varje skyddat boende, finns en människa som tvingats gömma sig för att överleva. Och att många av dessa människor bär på osynliga ärr från åratal av psykisk misshandel – ärr som i dag inte syns i domstolarnas ögon.

Vi kan inte vänta längre. Det är dags att psykisk misshandel erkänns som det allvarliga brott det är. Inte bara för att ge upprättelse till de drabbade – utan för att visa att samhället ser och tar ansvar. Skyddet får inte stanna vid en sekretessmarkering i ett register. Det måste bli rättvisa också.

Advokat Diana Saelöen