Finns det någon bortre gräns för hur länge en person kan vara häktad i väntan på prövning i tingsrätten?

Nej, i Sverige finns ingen maxtidsgräns för häktning. Avsaknaden av tidsfrister skiljer Sverige från många andra europeiska länder (t.ex. Danmark, Tyskland, Frankrike och Nederländerna) där sådana gränser finns. För tillfället utreds dock ett förslag på en tidsgräns för häktning på sex månader. Förslaget är fortfarande under utredning och det är ännu inte beslutat om en sådan tidsgräns ska införas eller inte. Att det inte finns någon bortre tidsgräns innebär dock inte att en person kan vara häktad hur länge som helst. För att en misstänkt ska kunna vara häktad måste det finnas häktningsskäl. Så fort det inte längre finns skäl för häktning ska personen försättas på fri fot. Häktningstiderna ska även begränsas genom den s.k. proportionalitetsprincipen. Denna innebär att häktning endast får användas så länge syftet inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. I proportionalitetsbedömningen ingår även att bedöma om längden på frihetsberövandet är rimlig i förhållande till vinsten med en så pass ingripande åtgärd.

Vilka faktorer påverkar hur länge en person är häktad? 

Häktning används för att göra det möjligt att under förundersökningen vidta de åtgärder som krävs för att säkra lagföring. För att en person ska kunna vara häktad krävs häktningsskäl. Häktning används enligt lagtexten för att den misstänkte inte ska kunna fly (flyktfara), förstöra bevis eller försvåra utredningen (kollusionsfara) eller återfalla i brottslig verksamhet (recidivfara). I teorin är det därför förekomsten av dessa häktningsskäl som påverkar hur länge en person är häktad. I praktiken är det dock förundersökningens längd (utredningstiden) som påverkar häktningstidens längd. På grund av hur den svenska straffprocessen är uppbyggd krävs det i många fall att den misstänkte är häktad fram till huvudförhandlingen. Därför blir häktningstidens längd helt och hållet beroende av hur lång tid förundersökningen tar. Många förundersökningar tar lång tid. Detta kan bero på olika saker såsom omfattande material, många förhör att hålla, väntan på tekniska undersökningar o.s.v. Den senaste tiden har mycket kritik riktats mot att de forensiska undersökningarna (tekniska analyserna) drar ut på tiden och därmed förlänger häktningstiderna.

Vilka blir konsekvenserna av långa häktningstider?

Inlåsning och isolering innebär omfattande intrång i den enskildes grundlags- och konventionsskyddade fri- och rättigheter. Häktning är det mest ingripande av alla straffprocessuella tvångsmedel. I många fall blir den som är häktad ålagd restriktioner vilket innebär att personen blir avskuren från kontakten med omvärlden. Häktning påverkar såväl den enskildes fysiska som psykiska hälsa allvarligt och kan förorsaka alltifrån sömnlöshet till psykoser. Häktning och isolering kan även medföra förändringar i hjärnaktiviteten av den typ som är karaktäristiska för t.ex. dvala och delirium. Häktning är ett frihetsberövande av en person som ännu inte har fått sin sak prövad och därför enligt oskyldighetspresumtionen ska betraktas som oskyldig. Långa frihetsberövanden riskerar att uppfattas som straff av både inblandade och allmänheten vilket i så fall innebär en kränkning av oskyldighetspresumtionen. En annan viktig princip som följer av Europakonventionen är den misstänktes rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Långa häktningstider och restriktioner medför att även denna rättighet kränks. Vidare säger det sig självt att en misstänkts hälsotillstånd efter en lång häktningstid påverkar möjligheten att genomföra rättegången på ett tillfredsställande sätt – både ur den enskildes perspektiv och myndigheternas. Sverige har fått omfattande kritik från bl.a. FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer (CAT och CPT), Barnrättskommittén och Civil Rights Defenders på grund av häktningstidernas längd och det frekventa användandet av restriktioner.

Har du något förslag till hur Sverige kan komma tillrätta med problemen med långa häktningstider?

Eftersom häktningstidernas längd hänger ihop med hur lång tid förundersökningen tar måste utredningstiderna förkortas. För detta krävs att ytterligare resurser läggs på olika delar av åklagar- och polismyndigheten. Handläggningstiderna hos NFC (Nationellt forensiskt centrum) måste hanteras omgående. Att de olika myndigheternas långa handläggningstider får sådana konsekvenser för en enskild individ är oacceptabelt. På grund av de konsekvenser långa häktningstider får måste häktade ärenden alltid, under alla omständigheter, prioriteras. Vidare kan det vara nödvändigt att i vissa fall göra avkall på grundläggande straffprocessuella principer. I en del ärenden måste förundersökningen ta lång tid. På grund av muntlighets- och omedelbarhetsprincipen är behovet av att s.k. skydda utredningen stort och därför innebär långa utredningstider i princip alltid långa häktningstider. Det har föreslagits att bevisupptagning innan huvudförhandling ska kunna användas i stora brottmål. Detta är ett förslag som, om det används på rätt sätt, skulle kunna förkorta häktningstiderna. Andra förslag för att kunna komma tillrätta med problemet med långa häktningstider är att tillämpa kombinerade häktnings- och huvudförhandlingar i en del fall. Det finns även ett antal andra straffprocessuella tvångsmedel som skulle kunna användas istället för häktning. Befintliga alternativ såsom reseförbud och anmälningsskyldighet bör alltid övervägas. Därutöver utreds just nu s.k. hemarrest och områdesarrest som två nya alternativ till häktning. Vidare ska omhäktningsförhandlingar som absolut huvudregel hållas med 14 dagars mellanrum. Vid dessa måste domstolen kontrollera hur förundersökningen bedrivs och göra en förnyad prövning av häktningsbeslutet och eventuella restriktionstillstånd. Betydelsen av att domstolen kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar allteftersom tiden går. Det finns ett förslag om att åklagaren ska behöva presentera en konkret tidsplan för förundersökningen vid omhäktningsförhandlingar. Ansvaret för att häktningstiderna inte förlängs mer än absolut nödvändigt kan dock inte enbart vila på den enskilde åklagaren. Proportionalitetsprincipen ska prövas av domstolen vid varje omhäktningsförhandling.