28 okt 2020 5 min läsning

Utredningen om ett stärkt barnrättsperspektiv i skyddat boende lade fram sitt betänkande i början av år 2018 (SOU 2017:112). Idag är det en utredning som är smärtsamt högaktuell. Uppdraget hade nämligen syftet att föreslå åtgärder för att stärka barnrättsperspektivet för barn som vistas i ett så kallat skyddat boende, tillsammans med en av vårdnadshavarna, och även förtydliga samhällets och de olika aktörernas respektive ansvar för barnet under tiden hen vistas i boendet. Utgångspunkten skulle vara det så fundamentala lagliga ramverket: barnets grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och barnets bästa enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.

En våldsam pappa – även i perfekta miljöer

”Alla de barn och ungdomar som inte orkar, kan, vill eller vågar komma fram och berätta om deras otäcka upplevelser bakom lyckta dörrar, om deras rädslor, deras ångest, deras bestående men. Det måste finnas en mer djupgående förståelse och kunskap om dom…”

– Jasmine, 23 år, i utredningen “Ett fönster av möjligheter”

Under arbetets gång genomfördes samtal med 20 barn och unga som hade erfarenhet av att vistas i ett skyddat boende – samtliga berättelser, som gav en uppriktig inblick i hur tillvaron på dessa boenden kan gestalta sig ur barnets synvinkel. Flera vittnade om att vuxna i deras omgivning inte förstod att något inte stod rätt till hemma: “Man tror kanske att barn som lever i våld ska vara i missbruksmiljöer, och när barnet inte sköter skolan. Men det kan finnas en våldsam pappa även i perfekta miljöer. Ingen anade något”, förklarar en flicka. “I skolan försökte jag hålla uppe en fasad för att skydda mamma. Jag kom också med blåmärken, men ingen frågade. Han var kampsportare och visste hur han skulle slå så det inte syntes. Det saknas en så stor kunskap om detta i skolan, där borde man ha mer ansvar. Jag bytte skola flera gånger, för att jag skolkade så mycket. Jag har börjat skolan tolv gånger från fyran till nian”, berättar en annan flicka.

Många barn lever med våld under lång tid: “Min pappa var våldsman, det började när jag var tre år, det var dagligen våld, jättejobbigt. Han fick fängelse när jag var 11 år. Mamma hade träffat ny kille, och pappa blev helt galen, då ringde mamma till polisen. Han hade då suttit inne i sex månader, fick komma ut tidigare från fängelset. Då fick vi också skyddad identitet”, berättar en flicka. “Den enda gången jag verkligen kände mig tacksam för min pappa var när han höll i mitt långa, mörka hår när jag hängde över toaletten och kräktes för att jag var så otroligt rädd för honom”, berättar en annan flicka, som redan som 4-åring brukade höra sin mammas skrik och gråt. Flera barn berättar att de varit rädda att deras mamma ska skadas allvarligt, eller t.o.m. dödas: “Jag hade mardrömmar om att mamma hade blivit mördad. Jag kände sådant ansvar”, berättar en av de intervjuade. Att barnen tar ansvar för sin förälder kan bl.a. ta sig uttryck i att de håller sig vakna på nätterna: “Om jag släcker lampan så kan mamma vara död imorgon.”

Vart tionde barn har upplevt våld bland närstående vuxna

Omkring 210 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld. Barn som bevittnar våld inom familjen ökar risken för såväl fysisk som psykisk ohälsa på både kort och lång sikt. För att stärka skyddet för dessa barn föreslår en annan utredning, “Straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående samt mot uppmaning och annan psykisk påverkan att begå självmord” (SOU 2019:32), att det införs en straffbestämmelse om barnfridsbrott. Vad betyder förslaget? Lagförslaget innebär att den som begår en brottslig gärning mot en närstående person ska dömas för barnfridsbrott, om gärningen bevittnas av ett barn och är ägnad att skada barnets trygghet eller tillit i förhållande till någon av dessa personer. Straffskalan föreslås vara fängelse i högst två år.

Läs mer och ta del av respektive utredning här: