Kriminalvården beslutade nyligen om att inte tillåta att personer som är intagna på häkte eller anstalt att ta emot ekonomiska medel. Innan dess kunde den som var intagen på häkte eller anstalt ta emot max 1600 kronor per månad från sina vänner och anhöriga. De extra pengarna har den intagne kunnat använda till att handla till exempel mat eller telefonkort i kiosken.

Kriminalvården beslutade att det från och med den 29 februari 2020 inte längre ska vara tillåtet för en intagen i häkte eller anstalt att ta emot andra medel en sådana som utbetalas av Kriminalvården med undantag för vissa andra myndigheter (myndigheterna som avses är medel från Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten eller Kammarkollegiet. En förutsättning för att medel från dessa myndigheter ska få tas emot är att utbetalningen skett direkt från myndigheten till Kriminalvården).
Kriminalvården anser att det med hänsyn till dess verksamhet och den roll som en myndighet har i rättskedjan krävs en fullständig kontroll av privata insättningar. På så sätt ska Kriminalvården kunna spåra insättningarna och på ett tydligt sätt särskilja statens medel från andra medel. Enligt Kriminalvården finns det bara ett sätt att åstadkomma denna kontroll och det är genom att helt och hållet stoppa alla externa insättningar till intagna. Förändringen ska enligt Kriminalvården bidra till att de regler som gäller för penningtransaktioner efterlevs.
Konsekvenserna av Kriminalvårdens nya regler är att en person som är intagen i häkte eller anstalt inte längre har möjlighet att ta emot pengar från anhöriga och vänner. Den intagne måste därmed i de flesta fall i stället klara sig helt på den ekonomiska ersättning som Kriminalvården på olika sätt kan erbjuda den intagne.
För en person som är intagen på en svensk anstalt råder sysselsättningsplikt. Det innebär att en person som är intagen på anstalt normalt sett är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas på anstalten. Sysselsättningen kan bestå av arbete, studier och behandlingsprogram m.m. Om den intagne deltar i den obligatoriska sysselsättningen får den intagne normalt sett en timersättning på 13 kr. En arbetsdag består generellt av 6 arbetstimmar vilket betyder att en intagen under en sådan arbetsdag kan tjäna 78 kr om dagen eller 390 kr under en arbetsvecka.
En intagen som är angelägen att arbeta så många arbetstimmar som anstalten ska erbjuda har dock inte alltid möjlighet att göra det. Det är nämligen vanligt förekommande att de olika sysselsättningarna på en anstalt inte alltid kan hålla öppet. En orsak till att sysselsättningen måste hålla stängt vissa dagar kan exempelvis vara att det råder personalbrist. Under de två senaste åren har anstalterna även valt att ha sysselsättningen stängd under några veckors tid under sommaren. När en planerad sysselsättning av något skäl ställs in får den intagne inte fullt betalt, utan får i stället en reducerad timersättning vilken består av 6,5 kr.
En person sitter häktad har inte någon sysselsättningsplikt. Personen kan däremot få möjlighet att utföra någon form av sysselsättning förutsatt kan erbjuda sådan. Om häktet har möjlighet att erbjuda den häktade någon form av sysselsättning så utgår samma ersättning till den häktade som till en person som är intagen på någon form av anstalt. Har häktet inte möjlighet att erbjuda den häktade någon form av betald sysselsättning kan den häktade i stället erhålla ett häktesbidrag bestående av 90 kr i veckan.

Beslutet Kriminalvården tagit har kritiserats hårt från olika håll. Enligt Advokatsamfundet finns förståelse för att det av säkerhetsskäl kan finnas anledning att i vissa fall behöva begränsa en intagens tillgång till ekonomiska medel på häkte eller anstalt. Advokatsamfundet anser däremot att syftet att uppnå nödvändig spårbarhet av penningmedel varken är ändamålsenlig eller proportionerligt med hänsyn till de konsekvenser beslutet får för de intagna avseende deras beskurna möjligheter att förfoga över sina ekonomiska tillgångar under tiden de är frihetsberövade. På häkten och anstalter har missnöjet efter beskedet om Kriminalvårdens nya regelverk varit enormt. På vissa svenska anstalter har de intagna strejkat från sin sysselsättning för att visa sitt missnöje över beslutet. Anhöriga och intagna anser att pengarna inte räcker till. Samtidigt som de intagna har begränsade ekonomiska resurser är priserna i kiosken dessutom höga, högre än det ”normala” priset. På anstalten Kumla kostar exempelvis en Marabou chokladkaka 25 kr och en liter mjölk 14 kr. Många har alltså inte råd att köpa mer än ett paket cigaretter eller en dosa snus per vecka eller att köpa något att bjuda sina anhöriga på när de kommer på besök (besökare får inte medtaga någonting själva).

Sammantaget kan det konstateras att beslutet innebär att en person vars tillvaro redan är påfrestande blir än mer ansträngd. Många menar att beslutet rent ut sagt är inhumant. Vilka konsekvenser beslutet medför återstår att se.