Det finns flera intressanta saker i domen.

Dels så var det två läkare som var åtalade, där den ena blev friad. Anledningarna till att ena läkaren friades var flera. Bland annat så var denna läkare ny i arbetet och hade bollat den höga dosen kalium med den andra läkaren, där den senare var mycket mer erfaren.

När det gäller vållande till annans död så ställs det högre krav på personer som är mycket erfarna och som utför riskabla och kvalificerade arbeten. I princip är det alltså ”enklare” för en specialist att bli fälld för vållandebrott. Läkaren som blev dömd var överläkare.

Ytterligare en intressant del i domen är den påtagliga asymmetrin mellan rättens kompetens och det antal yttranden som ingivits i målet. Praktiskt taget all bevisning talade för att den ordinerade dosen kalium var farlig och helt orimligt hög. Däremot så talade bevisningen inget klarspråk vad gäller dödsorsaken. Viss bevisning talade för att den avlidne kunde dött av andra orsaker, viss bevisning talade för att det var kaliumet som med hög sannolikhet lett till döden medan viss bevisning talade för att det inte går att fastställa en klar orsak.

Det är en märklig situation som rätten ställs inför då de ska döma över en disciplin som de inte kan förväntas kunna någonting om, utan på sin höjd kan välja vilket expertvittne som de litar mest på. Utifrån den bevisning som presterades i detta fall kan jag tycka att det inte var rimligt att läkaren fälldes för vållande till annans död, framkallande av fara för annan anser jag dock var styrkt.

En annan fråga som avhandlades var frågan om skadeståndsskyldighet och en särskild regel i skadeståndslagen som rör arbetstagares begränsade skadeståndsskyldighet. Utifrån denna regel så ansågs inte den dömde läkaren ha agerat så pass oaktsamt att skadestånd skulle utgå.