En företeelse som media skrivit alltmer om sedan ungefär år 2017 är Vishing. Ordet är en kombination av orden voice och phishing och innebär kort sagt bedrägeri via telefon. Ofta utförs bedrägerierna genom att bedragaren ringer upp en person och utger sig för att ringa från dennes bank. Uppringaren efterfrågar inloggningsuppgifter till bankkontot och i de fall den uppringda personen lämnat denna information är resultatet ett tömt bankkonto.

Polisen har i de flesta fall svårt att spåra dessa pengar eftersom de i snabb takt slussats vidare via olika konton och ofta slutar spåret av pengarna i en uttagsautomat. Dock är det så gott som aldrig en medvetet kriminell person som gjort uttaget och det är här penningtvättsbrottet kommer in. Som rubriken försiktigt antyder är det just detta som det här blogginlägget kommer att handla om, nämligen de brottsliga gärningar som sammanfattningsvis kan benämnas penningtvätt.

Efter den senaste tidens bankskandaler är förmodligen de flesta läsare hyfsat medvetna om vad penningtvätt är för något, det vill säga att det är ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och dölja deras brottsliga ursprung genom att omvandla dem så att de ser ut att vara legalt förtjänade pengar. Så långt är nog de flesta med. Men vad många inte är medvetna om är att penningtvätt är ett mycket vanligt brott som det faktiskt är lätt hänt att göra sig skyldig till eftersom det är fullt möjligt att begå utan att ha ett brottslig syfte och till och med utan att ens vara medveten om att det är en brottslig handling. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att stora härvor av penningtvättsbrott ständigt nystas upp av polis och åklagare och att upp emot hundra personer kan stå åtalade för penningtvättsbrott i samma mål.

Penningtvätt handlar om att göra det svårt att spåra pengar och om att dölja varifrån pengarna kommer. Dessa brott förutsätter således att ett annat brott begåtts först – ett brott vars ”vinst” ska döljas genom penningtvätt. De här förbrotten kan bestå av narkotikahandel eller olika former av bedrägerier. I vishing-exemplet ovan slutar spåret av pengarna ofta med att pengarna tagits ut i en automat – av en intet ont anande person, som dock i och med förfarandet kan ha gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. I polisiära sammanhang kallas denna aktör, som genom att upplåta sitt bankkonto hjälper bedragaren att slussa ut pengarna i form av kontanter, för målvakt.

Det är ofta ungdomar, företrädesvis unga män, som förmås att agera målvakt och för besväret får de en mindre summa pengar, en pizza eller liknande. I de flesta fall vet målvakterna ingenting om pengarnas ursprung eller att de kommer från kriminell verksamhet eller ens att de genom att hjälpa till på det här sätt ett begår ett brott – ett brott som kan ge upp till två års fängelse och därmed på straffskalan är jämförligt med misshandel.

Ett handlande som mycket väl kan utgöra penningtvättsbrott är att hjälpa en person, som exempelvis uppger sig ha blivit av med sitt bankkort, att ta ut pengar i en automat. Pengarna får man överförda till sitt bankkonto via Swish. Det faktum att Swish-appen visar vem som fört över pengarna kan kännas som en trygghet. Men detta är en falsk känsla av trygghet. För det första är det inte säkert att Swish-överföringen kommer från samma person som tar emot de uttagna pengarna. För det andra spelar det egentligen inte någon roll vem som fört över pengarna och/eller mottagit dem i kontanter. Det kan till och med vara så att det är en kompis som bett om denna tjänst.

Förklaringen till att man, genom att hjälpa en medmänniska på det här sättet, kan göra sig skyldig till penningtvättsbrott är att det inte krävs att man själv har ett penningtvättssyfte med den här transaktionen. Det räcker med att man genom handlandet otillbörligen främjar möjligheterna för någon annan att omsätta pengar (eller annan egendom) som härrör från brott eller brottslig verksamhet, exempelvis genom att upplåta sitt bankkonto för transaktioner.

Trots sin något lömska natur är penningtvättsbrottet ett uppsåtligt brott såtillvida att det krävs insikt i att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet. Men även om man inte vet att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet och man därmed saknar uppsåt till brottet kan man göra sig skyldig till penningtvätt, men då i form av den något lindrigare varianten – penningtvättsförseelse.

För penningtvättsförseelse räcker det med att man haft skälig anledning att anta att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet. Skälig anledning att anta är lagstiftarens sätt att uttrycka att kravet är mycket lågt ställt. Det innebär att det räcker med att överföringen verkar lite underlig eller skum för att man ska anses ha skälig anledning att anta att pengarna kommer från brott och därmed göra sig skyldig till penningtvättsförseelse om man ändå genomför den.

Det här texten kan sammanfattas med uppmaningen: låna aldrig ut ditt bankkonto om du inte är helt säker på att pengarna som hamnar där är lagliga pengar.