I en tid då vissa politiker med beundran i blicken beskådar nedmonteringen av rättsstaten i Ungern, Polen och Ryssland och andra politiker i alla dess färger och ideologier, inkluderat de förment liberala, talar om allt högre straff, anonyma vittnen, kronvittnen, ökad övervakning från polis och myndigheter, då kan det vara på sin plats att påminna om definitionen av det nästan bortglömda begreppet “rättsstaten”. Många politiker svänger sig med nämligen med detta uttryck, men sorgesamt få verkar veta vad en rättsstat innebär. Och har begreppet rättsstat ingen egen innebörd fungerar det bara som ett slagträ, utan egen mening.

Vi tar det från början. En rättsstat tar sin utgångspunkt i förhållandet mellan den enskilde och staten. Att förstå just detta förhållande är av helt avgörande betydelse för att nå insikt i både vad en rättsstat är och varför den är så viktig för alla människor.

Staten har, och måste ha, våldsmonopol i alla samhällen för att kunna motverka anarki och kunna försvara den som inte kan försvara sig själv. Detta förstår de flesta människor. Men just eftersom staten har våldsmonopol måste det finnas något som håller tillbaka staten så att de styrande inte ohämmat kan nyttja sitt våldsmonopol.

Förvånande många människor, numera också inom rättsväsendet, tycks ha lätt att glömma hur viktigt det är att tygla staten, och tycks i något slags märklig omtanke om brottsoffret anse att det är viktigare att vara förment effektiv och få fast någon för ett brott, snarare än att det är den som begått gärningen som blir dömd. Tydligen är det viktigare att få visa sig effektiv och straffa en person, än att det är rätt person som straffas.

Det kan möjligen vara lätt att i frustration över ett begånget brott uttrycka den typen av åsikter, men vad sådana personer glömmer är att en stat utan tyglar en dag kan skicka sina hantlangare att stå och banka utanför den oskyldiges dörr. Kanske din eller min, trots att vi anser oss oskyldiga. Vad gör vi då?

Detta effektivitetstänkande visar sig också genom den perversion som införts och benämns “Rättscentrum”, där polis, åklagare och domstol ska sitta grannar med varandra för att vara effektiva. Att åklagare och polis gör det är väl sin sak, men när domstolarna ska bli bästa kompisar med åklagare och polis, då är det fara å färde.

Men rättsstaten gäller inte bara brottmål och risken för den enskilde att bli oskyldigt dömd för straff. Rättsstatens lagar måste i allt ha en generell giltighet eftersom var och en på förhand måste kunna beräkna följderna av sina handlingar och vara säker på att få njuta vinsterna av sitt arbete utan att dessa godtyckligt tas ifrån den enskilde exempelvis genom retroaktiva skatter eller att enskildas fastigheter godtyckligt exproprieras av staten utan att den enskilde får ersättning.

I en rättsstat råder rättssäkerhet, vilket bygger på några grundläggande och viktiga principer. Allas likhet inför lagen, förutsebarhet och sålunda inte lagstiftning som tillämpas retroaktivt, oskuld intill dess motsatsen kan bevisas, fria och oavhängiga domare och domstolar, fria och oberoende advokater. Yttrandefrihet, tryckfrihet och en reglerad och fredlig övergång av makten.

De flesta människor erkänner principen om allas likhet inför lagen. Om exempelvis två personer bevisligen begått samma brott, ska inte den ene dömas och den andre gå fri, oavsett härkomst, hudfärg, religion eller språk och inte som i 1930-talets nazityskland där exempelvis judar inte omfattades av rättsstaten.

För att upprätthålla denna princip om allas likhet inför lagen krävs att den domare som ska döma de båda personerna inte har någon personlig relation till en av dem. Har domaren nämligen en personlig relation till en av de båda personerna, kan det misstänkas att domarens omdöme grumlas och att den ene får gå fri medan den andre blir bestraffad. Det får inte ens misstänkas att domaren på grund av jäv friat den ene, medan den andre blir dömd.

Men det räcker inte med detta. Domaren får heller inte vara beroende av någon annan, så att denne eller dessa andra påverkar domaren att döma på ett visst sätt. Därför måste domaren ha en förhållandevis hög lön, så att domaren inte blir lockad att ta mutor från andra. Det får inte förekomma eller ens misstänkas att domaren tar mutor för att en viss person ska bli dömd på ett sätt och en annan på ett annat.

Men inte ens detta räcker. Domaren måste dessutom vara oavhängig staten så att domaren inte lockas att döma på ett visst sätt bara för att exempelvis få behålla arbetet. Staten ska inte kunna avsätta en domare med mindre att denne själv begått allvarlig brottslighet. Om staten skulle ha obegränsad rätt att utse och avskeda domare, skulle nämligen detta leda till domare som av rädsla för att bli av med sin försörjning skulle gå i statens ledband och döma som de styrande vill.

En av de viktigaste garantierna för att domarna verkligen sköter sitt arbete och upprätthåller lag och likhet inför lagen, är att det finns fria och oberoende advokater. Av samma skäl som avseende domarna, får advokaterna inte vara beroende av staten för sin försörjning eftersom de då kan misstänkas agera utifrån sin vilja till försörjning.

En oberoende advokatkår har som sin mest grundläggande uppgift att utan ovidkommande hänsyn företräda sina klienter och garantera att allting som talar till klientens förmån kommer fram. Advokaterna ska under tystnadsplikt värna klientens rättigheter och hjälpa denne när klientens individuella rättigheter inskränks eller hotas. Klienterna ska i varje stund kunna förlita sig på advokatens oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter. En oberoende advokatkår är garanten för att domstolarna upprätthåller och dömer enligt lag och praxis. Detta arbete skulle i vissa fall omöjliggöras om inte advokaten genom frågor till vittnen kan bedöma deras trovärdighet och utsagornas tillförlitlighet. Därför kan vare sig anonyma vittnen eller så kallade kronvittnen anses acceptabla inom ramen för en rättsstat.

En rättsstat garanterar individen dess individuella rättigheter såsom dessa kommer till uttryck i lagar som stiftats av lagligen och demokratiskt valda parlament, vilket i sin tur kräver fri åsiktsbildning och yttrandefrihet. Detta förutsätter i sin tur att det finns oberoende journalister, som vågar granska makthavare och maktmissbruk i samhället, alldeles oavsett varifrån detta kommer.

Ibland kan vissa människor förväxla rättsstaten med en stat där alla människor är laglydiga. Dessa personer brukar anse att till exempel civil olydnad är ett tecken på att vi inte lever i en rättsstat. Inget kunde emellertid vara mer fel.

Det är visserligen korrekt att de flesta människor i en rättsstat sannolikt efterlever lagen eftersom lagen anses rimlig, allmängiltig och någorlunda rättvis eller i vart fall inte djupt orättvis. Men om en lag av någon person anses vara djupt omoralisk och orättfärdig, då är det snarast ett sundhetstecken att reagera och som yttersta åtgärd till och med bryta mot lagen. Hade fler domare, åklagare och advokater, men också andra människor vågat civil olydnad under 1930-talets Nazityskland, hade kanske Hitlers framfart kunnat hejdas. Samma sak gäller såklart fortfarande i vår tid. Slutsatsen är snarare att total regelefterlevnad snarare kännetecknar totalitära regimer än demokratiska rättsstater.

Rättsstaten är följaktligen av helt avgörande betydelse för att den enskildes rättigheter ska kunna upprätthållas gentemot staten. Det gäller såväl i frågor om att inte bli oskyldigt dömd och bestraffad, men också för att kunna planera sitt yrkesliv och förvalta sina tillgångar och inkomster. När domare, advokater och andra jurister talar om rättsstaten är det alltså inte för att i första hand framhäva vikten av sitt eget skrå. Det är för oss alla.

Låt oss därför inte gå i den av politikerna gillrade fällan och montera ned rättsstaten. Kom istället ihåg vad rättsstaten betyder och att utan den kommer vi snart befinna oss ett totalitärt rike.

Artikeln publicerad i Para§rafen 2019.05.16, 
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/54857-ratsstatens-anatomi/