VÅLDET FÅR INTE VARA UPPENBART OFÖRSVARLIGT

Lagstiftaren har satt gränsen för det våld som används vid ”uppenbart oförsvarligt”. Det ska således vara ett uppenbart oförsvarligt användande av våld för att passera gränsen för vad som är tillåtet inom nödvärnsrätten. Jag brukar redogöra för följande exempel på en situation när gränsen är passerad: Om B spottar på A, och A besvarar det med att knivhugga B, så har A garanterat överskridit gränsen för vad som är tillåtet.

NÖDVÄRNSEXCESS

Det finns dock situationer då även uppenbart oförsvarligt våld kan vara ansvarsbefriande. Så är fallet då den som haft nödvärnsrätt (men gått för långt i sitt våldsutövande) svårligen kunnat besinna sig, så kallad nödvärnsexcess. Ett exempel på nödvärnsexcess som jag brukar redogöra för är om B angriper A och dess 6-åriga dotter med örfilar. Om A i det läget utöver kraftigt våld med ett flertal knytnävsslag, torde det våldet vara uppenbart oförsvarligt. Men, då A svårligen kunnat besinna sig, på grund av det våld som B utövat mot A:s barn, är gärningen ändå ansvarsbefriande, med hänvisning till nödvärnsexcessen.

Det finns en hel del praxis inom nödvärnsrätten. Det som kan sägas om den praxis som utvecklats är att gränsen är väldigt flytande. Det handlar om en bedömning av omständigheter i det enskilda fallet.