There are, I believe, many more false confessions to murders than true confessions

- Bill James

I debatten om rätten att vara tyst under förhör lyfts ofta att den som inte har gjort någonting fel inte har någonting att frukta.

Inledningsvis så tror jag att vi alla kan vara överens om att falska erkännanden förekommer, som exempel kan nämnas fallet Thomas Quick. Jag tror dock, eventuellt lite misantropiskt, att många tänker sig att detta enbart drabbar spridda galningar som säkert har sig själva att skylla ändå. Men det finns många anledningar till falska erkännanden.

Fast oavsett om man har sig själv att skylla, vilket man såklart inte har när man är psykiskt sjuk, så finns det uppenbara problem med att godta erkännanden som sanning. Dels så finns det den uppenbara risken att den riktiga gärningspersonen går fri. Dels så kan en oskyldig bli straffad (iom att det i straffrättslig mening inte är fel att erkänna falskt).

Saul Kassin, som har studerat falska erkännanden, delar in dessa i tre kategorier.

Frivilliga falska erkännanden
Erkännanden som avges spontant tex på grund av ett sjukligt bekräftelsebehov, ofta i högprofilfall såsom Palmemordet. Härutöver kan det handla om fall där personen vill skydda en annan eller vill straffa sig själv pga allmän känsla av skuld.

Internaliserade falska erkännanden
Erkännanden från personer som är förvirrade, har förlorar greppet om verkligheten och själva tror att de har begått brott utan att så är fallet.

Tillmötesgående falska erkännanden
Personen ger upp för att fly en stressig situation, ofta pga någon slags kränkande behandling. Härvidlag är unga och mentalt nedsatta personer särskilt känsliga för påtryckningar.

När det gäller den sistnämnda kategorin så har det gjorts ett antal försök att förklara känslighet för påtryckningar och således benägenheten att erkänna falskt, tex genom ”Gudjonsson suggestibility scale”.

Jag tror att de flesta känner med sig att människor har olika förmågor och benägenheter att stå emot socialt tryck eller att vara till lags. Men vi tenderar också att tro att andra människor inte är alltför olika oss själva. Så om vi, i detta fall rättens ledamöter, inte rimligtvis skulle erkänna falskt så skulle väl ingen annan heller göra det.

För att ta ett enkelt exempel kring detta. Tänk tillbaka till tidpunkter där du har blivit erbjuden öl, te, kaffe, tuggummi eller vad som helst... Vad har beslutet att tacka ja eller nej varit baserat på? Den rena viljan, eller bara att du inte har velat vara besvärlig? Skulle svaret påverkas om det var en person i en överordnad ställning som frågade, tex vid en arbetsintervju?

Föreställ dig nu personen i din omgivning som du tror har minst kraft att stå emot ett förhör utan att bara säga det som hen tror att förhörsledaren vill höra. Detta är anledningen till att vi har försvarare.