Reglerna om ersättning för vissa miljöskador (miljöskadestånd) är ett ämne som ligger i gränslandet mellan miljö- och skadeståndsrätten. Regelverket återfinns i huvudsak i 32 kap. miljöbalken och kompletteras av skadeståndslagen. Miljöskadestånd kan bl.a. beskrivas ha ett reparativt syfte, dvs. den skadelidande ska försättas i samma ekonomiska ställning som om en skada inte inträffat.

Miljöskadestånd kan utges för personskada, sakskada (t.ex. kostnader för att reparera egendom eller sänkt fastighetsvärde) och ren förmögenhetsskada (ekonomisk förlust, t.ex. ersättning för inkomstbortfall i viss verksamhet, men endast om skadan är av ”någon betydelse”, dvs. bagatellartade skador ersätts inte).

Endast den som lider direkt skada kan ha rätt till miljöskadestånd, indirekta skador (s.k. tredjemansskador) ersätts vanligtvis inte. Som huvudregel är det fastighetsägaren (eller andra, t.ex. en lokalhyresgäst) som bedriver eller låter bedriva viss skadegörande verksamhet som kan bli ansvarig att utge miljöskadestånd. Även den som brukar eller utför arbeten på fastighet kan bedömas som ansvarig, t.ex. en entreprenör.

När kan reglerna om miljöskadestånd tillämpas?

Som förutsättningar för att reglerna om miljöskadestånd ska kunna aktualiseras krävs bl.a. att (1) verksamhet på en fastighet (2) orsakat skada i sin (3) omgivning (och att (4) preskription inte inträtt).

Med verksamhet på en fastighet avses alla former av användning av mark- och vattenområden, men också byggnad eller anläggning, som sker av fastighetsägare (eller annan alternativt den som brukar eller utför arbeten på fastigheten), tillfälligt eller varaktigt (t.ex. permanent verksamhet men också tillfälliga byggnationsarbeten).

Med att verksamhet orsakat skada syftas att någon av de i lagtexten åtta punkterna uppräknande skadeorsakerna (dvs. "störningar" i omgivningen) ska föreligga:

• Förorening av vattenområden (t.ex. utsläpp av avloppsvatten, olika former av dumpning i vattendrag och annan olämplig påverkan av ytvattnet),
• Förorening av grundvatten (t.ex. utsläpp som leder till förorening av vattenbrunn),
• Ändring av grundvattennivån (t.ex. sänkning eller höjning av vattennivåer under marken vilket ger upphov till sättningsskador eller sprickbildning i byggnad),
• Luftförorening (t.ex. spridning av skadliga partiklar och gaser men också byggdamm samt dålig lukt kan omfattas),
• Markförorening (t.ex. ledningar med kemiskt innehåll eller nedgrävd oljecistern som läcker men också industriavfall som förorenar och sprider sig i marken),
• Buller (allt olämpligt icke önskat ljud, t.ex. höga ljudnivåer från olika slags trafik, oväsen från byggarbetsplats eller oljud från verksamheter),
• Skakning (t.ex. markvibrationer som uppkommer i samband med markarbeten eller vid tung trafik på väg som ger fasadskador på byggnad) och
• Annan liknande störning.

I korthet omfattar punkten ”Annan liknande störning” sådana störningar som påminner om de övriga punkterna, men som inte bedömts kunna omfattas av dessa. Exempelvis psykiska immissioner (t.ex. oro över närliggande industri eller elledningar) och estetiska störningar (t.ex. förfulning av utsikt eller landskapsbild). Även avspärrningar p.g.a. gatuarbeten som försvårat tillträde till affärslokal (vilket resulterat i inkomstbortfall till följd av färre besökare) har bedömts omfattas av punkten.

Det ska här poängteras att även om någon av de ovan uppräknade störningarna (skadeorsakerna) förekommit får störningen med stor sannolikhet tolereras med hänvisning till den s.k. orts- och allmänvanlighetsregeln, se nedan.

Att en skada ska har skett i omgivningen innebär att skada ska ha skett på annan fastighet. Det finns ingen uttalad gräns för omgivningens räckvidd eller begränsning.

Preskription får inte heller ha inträtt (möjligheten att väcka talan har gått förlorad), dvs. en talan måste väckas senast inom tio (10) år från den påstådda skadegörande handlingen.

Vad innebär det strikta ansvaret samt orts- och allmänvanlighetsregeln?

För miljöskadestånd gäller strikt ansvar vilket innebär att den skadelidande inte behöver visa att den som orsakat skadan gjort det med uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet (vårdslöshet), det räcker endast att en miljöskada uppkommit.

En mycket viktig begränsning av det strikta ansvaret (men också ovan nämnda skadeorsaker ("störningar")) är den s.k. orts- och allmänvanlighetsregeln som fastställer att: ”… den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.”

I korthet kan orts- och allmänvanlighetsregeln beskrivas som en sorts toleransgräns, dvs. endast när viss störning (miljöskada) överstiger toleransgränsen kan den ersättas. Ett exempel på en ortsvanlig störning skulle kunna vara om ny bullrande industri lokaliseras till ett område som sedan tidigare är drabbat av bullerproblematik (den nya industrin skulle kunna bedömas få tolereras med hänvisning till den redan ortsvanliga bullret). Anläggandet av en ny väg i ett tidigare orört landskap skulle kunna vara ett exempel på en allmänvanlig störning som också skulle kunna få tolereras (eftersom sådana störningar är allmänt förkommande i landet).

Om en störning är att bedöma som orts- eller allmänvanlig ska en skälighetsbedömning göras där flertalet faktorer ska beaktas. T.ex. skulle viss verksamhet kunna bedömas vara ortsvanlig, men det vore inte skäligt att tillåta verksamheten om den orsakade allvarliga hälsoskador för människor. Bedömningen och tillämpandet av orts- och allmänvanlighetsregeln varierar från ärende till ärende.

Vad gäller vid domstolsprövningen av en talan om miljöskadestånd?

En talan om miljöskadestånd prövas av mark- och miljödomstolen som första instans. Den part som är missnöjd med domen i mark- och miljödomstolen kan överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (vilket kräver prövningstillstånd). Förfarandet i mark- och miljödomstolen påminner i stora delar om ett ordinarie tvistemål vilket bl.a. innebär att den part som tappar målet som huvudregel ska ersätta motpartens rättegångskostnader.

Värt att notera är att vid prövning av talan om miljöskadestånd har den skadelidande en bevislättnadsregel avseende orsakssambandet, som innebär att det endast behöver göras ”övervägande sannolikt” för att det föreligger ett samband mellan en viss störning och en uppkommen skada. I övrigt gäller vanliga regler för bevisbörda, dvs. den skadelidande har att styrka att verksamhet på fastighet genom viss störning orsakat viss skada.

Sammanfattningsvis

Vad som angetts ovan är en sammanfattning och förenkling av ett stundtals komplext regelverk med inslag av juridik, ekonomi, teknik och miljö. För den som överväger att driva en talan om miljöskadestånd kan det finnas möjlighet till ersättning för kostnader genom rättsskyddet (med beaktande av självrisk och övriga försäkringsvillkor).

Har du några frågor eller funderingar om miljöskadestånd (t.ex. om förutsättningarna för att väcka talan om miljöskadestånd eller bemötande av krav om miljöskadestånd) är du välkommen att kontakta oss.

(Notera att artikeln endast är en generell redogörelse och tolkning av reglerna för miljöskadestånd ur författarens synvinkel och ska inte ses som bindande juridisk rådgivning i det enskilda ärendet.)